Varför låter vi oss ständigt styras av ordet ”normalt”? Många av oss har ofta tankar som

näe, tänk vad folk skulle tycka om jag…

Man hindrar sig själv från att göra något man vill, baserat på vad andra tycker om en. Är inte detta väldigt konstigt?

Det är ju till stor del människors fördomar och inbillade uppfattning om vad som är möjligt och inte som ständigt bromsar vår utveckling. Under hela mänsklighetens historia har vi ständigt flyttat fram gränsen för vad som är möjligt och omöjligt. Tänk bara ca 150 år tillbaka i tiden, då ansågs resor till månen som enbart fantasier och hade man allt för ”galna” idéer så kunde man till och med bli straffad för det. Och för bara några år sedan när Robyn debuterade på artistscenen med låten ”Do you really want me” blott 16 år gammal, var det många som höjde på ögonbrynen och hade både det ena och det andra att säga om hur lämpligt det var att låta en 16 åring bli artist. Idag är det nästan mer regel än undantag att börja sin artistkarriär så tidigt som möjligt.

Ett annat exempel på hur vår verklighetsuppfattning på en mer vetenskaplig nivå ändras är den s.k. Strängteorin. Det är en av de absolut hetaste teorierna inom teoretisk fysik just nu och den säger att det som bygger upp hela vårt universum, allt från atomer till ljus och strålning, är otroligt små vibrerande strängar av energi. Dessa strängar är så små att om man förstorade upp en enda atom till storleken av vårt solsystem, så skulle en sträng bara vara lika stor som ett träd på jorden. Men det som jag tycker är det allra häftigaste med den här teorin är att den säger att vi inte bara har fyra dimensioner (höger-vänster, bakåt-framåt, upp-ner och tid) utan hela 11 stycken! Skulle man ha föreslagit detta för 30 år sedan hade man blivit utskrattad och fått någon kommentar om att man läser för mycket Science fiction.

En rolig grej som visar hur vårt sätt att tänka hela tiden förändras är vad chefen för USA’s patentverk sa 1901:

”Nu kan vi lika gärna bomma igen det här stället, eftersom allt som någonsin kommer att uppfinnas redan är uppfunnet.”

Om våra erfarenheter genom tiderna säger oss att gränsen för vad som är möjligt hela tiden flyttats framåt, varför skulle den då stanna nu? Detta gäller inom alla områden, oavsett om det gäller matlagning, artisteri eller vetenskap. Så våga tänk utanför ramarna!

P.S. Jag påstår inte att jag skulle vara bättre än någon annan på att bryta mönster och tänka utanför ramarna, men jag tänker i alla fall försöka. =)